Tösen - vilsen i vardagen

Idag är jag inne på v9+0, och går således in i vecka 10. Än är det en bit till missfallsrisken minskar, men det närmar sig i alla fall sakta men säker. Förra veckan var jag på inskrivning och fick en hel massa information att bekanta mig med. Men nu ska vi gå över till det lite mer intressanta :)

 

Fostret, vecka 10:

Från den här veckan kallas embryot officiellt för foster. Fostret är nu 3-4cm långt från huvud till stjärt, väger runt fem gram och motsvarar till storleken ungefär ett plommon. Huvudet ser fortfarande för stort ut för kroppen, och är alltså ungefär lika stort som resten av kroppen. Ögonen, öronen och näsan syns nu tydligt. Fram tills nu har ögon och öron varit lite udda placerade på den lilla kroppen. Ögonen satt på sidan av huvudet och öronen låg närmare munnen. Denna vecka börjar de förflytta sig till sina rätta platser. Ytterörats form har bildats och innerörat är på plats (men fostret kan inte höra ännu). Iinuti örat börjar nu även balanssystemet bildas. I munnen bildas anlagen till barnets första mjölktänder. Tjugo pyttesmå tandanlag bildas alltså nu i tandköttet. Också smaklökarna är på sina platser.

Fostret nu i stort sett fått sin riktiga form, och ska nu bara växa sig större. Armarna består nu av axlar, armbågar, underarmar och handflator. Benen utvecklas långsammare, men mot slutet av veckan har de i alla fall lår, knän, anklar och fotsulor. Mot slutet av veckan har alltså fostrets vrister och handleder bildats. De flesta lederna har således bildats och fostret kan med sitt kroppsspråk visa med sparkar och att vrida på sig när den inte tycker om att bli puttad på. Den kan röra på huvudet, ben och armar. Kroppen växer sig längre och muskler och brosk hårdnar allt mer. Huvudet, som har varit framåtlutat, lyfts nu upp så att hals och nacke syns.

Nu finns de flesta av kroppens organ. I fortsättningen måste de både växa till och börja fungera. Nervcellerna utvecklas nu intensivt, upp till 250.000 neuroner bildas varje MINUT! Många av hjärnans och nervsystemets funktioner är nu helt utvecklade. Nervsystemet har således börjat fungera och också många inre organ fungerar redan. Lungorna fortsätter att utvecklas, och i bukhålan växer inälvor och mage till sig. Njurarna förflyttar sig till sin rätta plats i övre delen av bukhålan. Hjärtat är i princip helt färdigbildat och slår rytmiskt, i genomsnitt ca 170 slag per minut! Fostret utsöndrar redan en liten mängd urin, som blir en del av fostervattnet. I den här veckan börjar även sköldkörteln att producera hormon, och nu kan barnet få hicka för första gången.

Embryostadiets slut innebär även en vändpunkt gällande risker i fosterutvecklingen, fostret är inte lika känslig för yttre risker.

Kroppen, vecka 10:

Från och med nu kommer blodmängden i kroppen att öka. Det är nu väldigt viktigt att man ätera nyttigt. Vid graviditet utsöndras många näringsämnen genom urinen. Därför är det extra viktigt att få i sig de näringsämnen som både mamma och fostret behöver. Moderkakan börjar i det här skedet producera progesteron. Processen är klar i slutet av vecka 14 och då är moderkakan klar för att överta gulkroppens funktion. Brösten fortsätter att växa och likaså livmodern. Nu förekommer det massor med graviditetshormoner som cirkulerar i blodomloppet, dessa påverkar mammor på olika sätt. En del gravida får sömnbesvär och många behöver springa fler gånger på toaletten under natten.

Jag, vecka 10:

Jag har nu gått upp ett drygt kilogram i vitkt, och tycker mig skönja en liten mage. Det här beror dock troligtvis på att mina tarmar fortfarande är svullna. Jag har nu fått tid bokat för KUB-test. KUB är ett NUPP-ultraljud kombinerat med blodprov. Blodprovet ska jag lämna 13.3 och ultraljudet kommer att göras 28.3, så än är det en lång väntan. KUB är alltså en fosterdiagnostisk undersökning som ger svar på hur stor sannolikheten är att kvinnan bär på ett foster med t.ex. Downs syndrom. Man brukar värdera i låg eller hög sannolikhet. Jag och min sambo har valt att göra KUB-testet av två orsaker. Delvis för att vi helt enkelt är nyfikna och vill se det lilla livet som ligger inuti mig, och delvis för att vi vill veta om det finns en sannolikhet att jag bär på ett barn med något syndrom. Eftersom vår livssituation är som den är, upplever vi båda att det inte vore rätt för varken barnet eller oss att vi skulle fortsätta med en sådan graviditet. Men ja, det är lätt att säga det här nu då man inte ännu fått resultatet. Vad som sist och slutligen sker om vi skulle få reda på att barnet exempelvis bär på Downs syndrom är svårt att i nuläget säga.