Tösen - vilsen i vardagen

Har varit så ressugen de senaste dagarna. Har vissa delar av världen som jag skulle vilja besöka under min livstid, och nu när fertilitetsundersökningarna kommer igång känns det som om min "livstid" plötsligt blivit mycket kortare ;) visst kan man ju resa med barn, men känner kanske inte att New York är ett ställe dit man tar ett litet barn.. Och att resa till Australien med en liten en så känns rätt ambitiöst. För att inte tala om hur mycket dyrare det blir att resa med ett litet barn.. Så jag känner att om jag vill resa till sådana ställen så är det nu jag ska göra det!

Så nu har jag tittat på olika resor till USA..;) men vet inte än om jag har råd.. Och så måste jag se om jag får något resesällskap med mig :)

Så nu får jag vänta nästan 3 veckor på att få resultaten från blodprover och gynproverna. Och utöver detta så väntar jag alltså på kallelsen till gynekologiska polikliniken som torde komma i december-januari. Åh, väntar sååå på att få lite svar!

Nå, tant eller inte så är jag nöjd med mina nya prylar, och här är de: 

På morgnarna känns det bättre, då är jag inte lika frustrerad och känner mig mera hoppfull, lite glad till och med. Men påvägen hem från jobbet känner jag ofta att det vänder.. Och jag vet inte riktigt vad det beror på. Om det bara är en släng av höstdepression? Eller eventuellt pga stress på jobbet? Oavsett så känns det jobbigt. Innerst inne är jag en glad och utåtriktad person, men just nu känner jag mig låst och osynlig, och jag har inte energi att träda fram heller.

Att jag ens ska behöva sitta och skriva om en massa negativa saker irriterar mig. Jag skulle ju helst sitta och dela med mig av glädjeämnen i min vardag, men det är lite svårt just nu. Men jag ska försöka vända på det hela, måste få in lite positiv energi här på bloggen. Så får väl börja med småsteg.. Så ska försöka slänga in ett lite positivare inlägg till näst :)

Har känt mig lite förvirrad hela helgen. I ena stunden kan jag känna mig så glad och uppåt, hela världen dansar för mina fötter. Sedan i andra stunden känner jag mig ledsen, nere.. ja något melankolisk på sätt och vis. Ena stunden är jag alltså nöjd och glad med mitt liv, tycker allt flyter på rätt så bra, sedan bara kraschar jag och inser att livet inte ens blivit ditåt som jag hade hoppats eller önskat. Jag vet att de livsdrömmar jag har är sådana som baserar sig på en 10-årig flickas idévärld. Jag har helt klart sett för mycket på amerikanska serier.. Jag drömmer om den här mörka killen med bruna ögon som kommer och får mig att falla pladask och som avgudar mig. Vi blir high school-sweethearts med all drama som ingår. Jag inser ju att det inte är så det går till i verkligheten, men ändå sitter dessa idéer stuck i mitt huvud. Vet inte vad det beror på.

 

Igår var jag på tjejmiddag. Vi ordnade alla var sin utdelad rätt (dvs förrätt, varmrätt, efterrätt eller sallad). Kvällen var mysig, och två av oss valde att gå ut på krog. Jag hade en så otroligt stark lust att få dansa av mig lite. Flirta, skoja och få känna mig levande igen. Men tji fick vi.. det var enorm kö till krogen, och efter en halvtimmes resultatlöst köande var det bara att ge upp. Snacka om att jag blev besviken.

 

Nu är jag dessutom orolig. Min sambo åkte iväg på kryssning igår, och har inte hört av sig sedan han väntade på att gå ombord båten. Skickade ett mess till honom i morse, för att höra hur deras kväll gått, men fick inget svar. Nu borde de vara tillbaka i land, skickade ett mess igen och försökte ringa men hans mobil är avstängd och han har inte svarat på messet heller. Får väl bara vänta o se. Antar att han är slut, eventuellt full och att mobilbatteriet är slut. Men tycker inte om när saker och ting är utom min kontroll.. Vill bara veta att han är okej.

Här kommer receptet:

Så nu har allting kommit igång, och det är skönt! Tycker också det var en jättetrevlig och kompetent läkare :)

Enda negativa är ju förstås att nu har jag åter igen några saker att vänta på.. Resultaten från labbproverna och kallelsen till gynekologiska polikliniken.. Och ni vet ju redan vid det här laget hur jag hatar att vänta ;) men man kan ju inte få allt på en gång!

Idag har jag läkartid, där kring 11-snåret. Jag hoppas på en remiss till vidare fertilitetsundersökningar. Men jag är nervös.. tänkt om läkaren upplever att vi inte försökt särskilt länge och inte tycker att några undersökningar behövs ännu? Men det kan väl han/hon inte.. Jag menar, jag har ju inte haft mens på snart 3 månader, och det är ju aningen svårt att bli gravid om man inte får mens och ägglossning som man ska..

 

Usch.. vill få det här understökat så fort som möjligt. Som jag säkert nämnt tusen gånger så hatar jag att vänta.. Vill bara få ett svar nu! Helst av allt en lösning på problemet, men skulle till en början nöja mig med ett svar, en förklaring.. Och det vet jag att jag inte kommer att få idag, och det irriterar mig red nu.

 

Nå, en sak i taget..

 

Idag är dag 83, tempen låg på 36,41.. och ja som ni säkert förstått, ingen mens ännu. Men i övermorgon får jag äntligen träffa läkaren, så då är det förhoppningsvis början på lösningen..

 

Tycker jag ha sett gravida eller små bebisar överallt just nu. Många av mina bekanta har antingen nyligen fått ett barn, eller så är de i gravida. Men kanske det sitter i mitt huvud, sådär som när man köpt en ny bil och efter det tycker sig se att alla andra också har samma märke och modell..

 

 

Efter jobbet åkte jag iväg till frissan så nu är man ny och fräsch i håret. Blev lite mörkare än jag tänkt mig, speciellt ögonbrynen, men ska väl vänja mig så småningom ;)

Påvägen hem råkade jag köra förbi någon som precis krockat med en älg, tror jag. I alla fall var jag tvungen att stanna en kort sväng då ambulansen anlände till platsen samtidigt med mig. Såg dock ut som att personerna i bilen klarat sig oskadda vilket är tur! Det här var nu fjärde älgkrocken som jag kört förbi, strax efter att det hänt, den här hösten. Plus att jag vara nära att krocka själv för ett tag sedan. Så sådant idag.. Väntar dock ännu ivrigt på fredagens läkarbesök, då kanske det äntligen kan börja utredas varför vi inte lyckats bli gravida än..:)

Kvinnan är från en liten ort och har på sätt och vis gjort reklam för sin blogg på FB, genom att efterlysa gifta män som vill vara otrogna på ett köpforum. Det här innebär att det finns en hel del förargade fruar, som har startat en häxjakt för att få reda på vem den här kvinnan är.

Ett av kvinnans kriterier då hon söker män att förföra, är att männen har barn. Hon tror sig på det viset kunna försäkra sig om att känslor inte kommer att bli inblandade och att männen inte kommer att lämna sina fruar. Hon upplever inte heller att det hon gör är fel, det är ju männen som otrogna, inte hon.. Hon rättfärdigar detta vidare med att om de inte var otrogna med henne, så skulle de ändå vara det med någon annan.. Själv upplever jag att hon är lika delaktig som männen! Om jag gav ett skjutvapen åt någon, och den personen dödade någon , så upplever jag att jag skulle vara medskyldig till detta brott. För hade jag inte gett vapnet så skulle kanske inte den här personen haft möjlighet att utföra brottet, eller så kanske det skulle ha misslyckats om personen försökt göra samma sak med en kniv.. Oavsett har jag gjort det möjligt för den hör personen att utföra brottet.

Jag förstår visserligen attraktionen i gifta män, det förbjudna är ofta lockande och spännande! Och på samma vis ser jag också attraktionen i att vara otrogen, jag gillar själv att flirta trots att jag är upptagen.. Men jag tror inte jag någonsin kunde gå så långt att jag skulle ha sex med en annan.. Själv tror jag att jag flirtar med andra män för att jag söker bekräftelse på att jag ännu är attraktiv och åtråvärd, speciellt som min sambo verkar ha svårt att uttrycka sina känslor för mig. Jag vet att han älskar mig och att han fortfarande åtrår mig, men ibland är det skönt att verkligen se och höra att man är det. Och så länge som jag håller mig till att flirta är det väl okej? 

Vad har du för syn på saken? Var går gränsen?

Har idag chattat med min kompis, som försökt bli gravid under en längre tid. Idag var hon på sitt första ultra, och allt såg bra ut! Jag känner mig som ett enda stort leende, så glad är jag för henne! :) Visst finns det ännu en rätt så hög risk för missfall, men man måste ju kunna glädjas åt sånt här. Det tjänar ju inget till att gå och oroa sig hela tiden..

 

Nu är det 9 dagar till min läkartid, dvs final countdown.. Jag hoppas innerligt att min situation tas på allvar och att vi får hjälp med att bli gravida.

Inte nog med det så är jag förbannat trött på mitt hår, och jag har tid till frissan först på måndag.. Känns som en evighet till dess också. Och nu har jag slut på pengar.. Lönen kommer visserligen i fredag, men ja, ni kan ju kanske gissa.. Jag tycker det känns som en evighet till dess också.. Känner mig fruktansvärt gnällig, förlåt..

Tror det är bäst jag går och lägger mig innan jag blir värre. Kanske imorgon blir en bättre dag. Har ju något trevligt att se på nu iaf närd ET finns en snygg byggarbetare/målare på jobbet vårt ;)

Följande ingredienser hade jag i salladen, mängder får man lägga enligt eget tycke, smak och behov, men jag skriver nu upp ungefär hur mycket jag hade i min sallad:

Machesalladen sköljde jag och fördelade i mindre bitar. Därefter skar jag upp grönsakerna i mindre bitar och tärnade fetaosten. Bulguren kokade jag enligt anvisningarna på förpackningen och tillade i salladen efter att den svalnat. Kycklingfiléerna tärnade jag och stekte i en skvätt matolja. Då kycklingen börjat få färg kryddade jag den med lite paprika- och chilipulver. Då kycklingen var nästan färdig smaksatte jag den ännu med ett par matskedar sambal oelek.   När kycklingen sedan svalnat var det bara att tillägga den i salladen och röra om ordentligt. Salladen serverade jag med karelska coctailpiroger samt äggsmör, men man kan lika bra servera med batong eller varför inte knäckebröd? :)

Jag är inne på CD 74, och imorse då jag mätte temperaturen så hade en förändring skett.. Min basala kroppstemperatur har de senaste 20 dagarna oftast legat mellan 36,5- och 36,6-någonting, men idag visade termometern 36,27. Tog tempen två gånger och den visade så gott som det samma båda gångerna. Kanske detta är ett tecken på att min mens ska komma igång igen? Enligt de sidor jag läst på så brukar temperaturen sjunka samma dag, eller dagen innan man får sig mens.. Jag hoppas verkligen det! Men det är väl som vanligt bara att vänta och se..

Jag hittade, tack vare en kompis, för ett tag sedan ett recept på pulled pork på nätet och bestämde mig nu för att laga det till vår familjemiddag.. :) Receptet är något modifierat från det ursprungliga för att lämpa sig till mitt kylskåpsibnehåll ;)

 

Jag började med att laga ihop kryddpastan till köttet på fredagkväll.

 

Kryddpasta till köttet:

5 pressade vitlöksklyftor

1,5 tsk spiskummin

2 tsk cayennepeppar

2 tsk chili

1 tsk svartpeppar (grovmalen)

1 tsk salt

4 tsk paprikapulver

1 msk farinsocker

4 msk ketchup

3 msk barbequeolja

1 tsk tabasco

 

Till receptet använde jag 1,5kg kasslerkött, som jag lade i en ugnsform med höga kanter. Sedan smorde jag in köttbiten med kryddpastan. Därefter lät jag köttet stå och marineras i kylskåpet över natten. 

 

 

Tidigt nästa morgon tog jag ut köttet i rumstemperatur och satte ugnen på 125 grader. Därefter klyftade jag 2 gula lökar och 4 vitlöksklyftor, som jag sedan satte på och runtom köttet. Därtill blandade jag 1,5 dl barbequeolja med 0,5 dl vatten, som jag sedan hällde över köttet. 

 

Sedan var det bara att sätta in köttet i ugnen och vänta. Köttet skulle stå minst 6 timmar i ugnen, men eftersom jag ville ha det så mört som möjligt så valde jag att ha det och stå 10 timmar i ugnen. Och mört blev det! 

 

Efter att det hade stått 10 timmar i ugnen var det bara att lyfta över köttbiten i en annan form och sedan dra isär köttet med två gafflar så att det blev som trådar, därav namnet pulled pork. För att göra köttet sakrikare och saftigare tog jag en del av köttsaften/marinaden samt all lök och hällde över köttet. Sedan var det bara att servera :)

 

 

Idag kommer min älskling hem! Vi har inte setts på två veckor nu, då han var tvungen att jobba över helgen, och det känns! Jag saknar hans leende, hans beröring, bara att få vara med honom.. Lite orolig är jag nog, för fredagar hör inte till hans bästa dagar. Efter en veckas jobb (i det här fallet två) och en 1,5h bilresa hem, så brukar han inte vara på så gott humör. Han är en sådan som lätt blir irriterad då han är trött, och han märker inte alltid att det går ut över andra.. Men jag hoppas jag ska kunna få honom på gott humör :) Ända problemet är att vi kommer knappast att få någon egen tid idag, eftersom min lillebror kommer hit, då det är farsdag på söndagen. Och han kommer högst sannolikt att bo hos oss under veckoslutet, då min storebror och hans familj bor hos mina föräldrar. Men vi får göra det bästa av situationen..;)

 

I lördag ska vi även ha middag för hela familjen; mina föräldrar, jag och min sambo, min lillebror samt min storebror med sin familj. Det ska bli riktigt trevligt. Vet inte ännu vad jag ska tillreda, funderar på pulled pork burgare, men är lite osäker då jag vet att min storebrors sambo inte är van vid griskött, då hon är född i ett muslimskt land. Men vi ska se..

 

Sedan måste jag även fundera ut något inför farsdagen. Vi brukar alltid ha kaffe tillsammans med familjen, och bjuda på något gott till kaffet. Måste bara fundera ut vad pappa skulle tycka bäst om :)

 

Oavsett så ser jag fram emot helgen!

 

 

Då var jag inne på dag 70 av min menstruationscykel.. och nej, ingen mens ännu heller. Somliga kan tycka att det är patetiskt eller onödigt att hålla koll på hur många dagar sedan min senaste mens började, men jag gör det alltså för att kunna se vad min basala kroppstemperatur vanligen ligger på, och för att det kan vara nyttig information för en fertilitetsläkare att veta. Men vad vet jag? Har ju inte träffat någon sådan ännu. Förhoppningsvis får jag dock en remiss vidare till en fertilitetsundersökning då jag träffar läkaren 22.11.

 

Innan dess kommer jag att hinna med ett tandläkarbesök och en tid till frisören. Åh, vad jag längtar efter att få mitt hår färgat och klippt! Kan inte minnas när jag senast skulle ha lämnat det så här läng emellan. Då jag äntligen sitter hos frisören så har det gått över 3 månader sedan senaste besök. Och visst, det är inte sååå lång tid, men med tanke på hur min utväxt ser ut nu så är det nog det, haha!

 

Men nu är det dags att göra sig klar för jobbet igen. Tror det blir en bra dag, för idag har jag inga klienter. Missförstå mig inte, jag älskar mitt jobb och älskar att jobba med barn, men ibland är det skönt med en paus från vardagen och det är precis vad jag kommer att ha idag!

 

Ha en bra dag allihop!

Som det kanske redan framkommit i min blogg så är jag alltså finlandssvensk. Och en stolt sådan! 

Upplever att Anna-Lena Laurén träffade mitt i prick i sin artikel "How to be Finnish in Swedish" då hon beskrev finlandssvenskans roll i Finland: "the Swedish language has a cultural and historical significance in Finland that can’t be measured by percentage".

 

Jag är helt tvåspråkig, och har således ingenting emot finska eller finnar, om man får använda det uttrycket. Men jag står starkt på finlandssvenskan sida, och tycker det är viktigt att bevara såväl språket som kulturen. Jag hoppas bara att den finska befolkningen förstår betydelsen av svenskan i vårt land..:)

På fotograferingskursen har vi idag tittat på en dokumentär om en otrolig fotograf, Sally Mann.Sally Mann är en av Amerikas kändaste fotografer. Hon är känd för att ha tagit en hel del kotroversiella bilder. Bl.a. har hon tagit väldigt nakna och sensuella bilder på sina barn, vilket väckt en hel del kritik. Hon har även fotograferat kroppar i olika skeden av föruttnelse. Även denna serie av bilder har väckt starka känslor hos många.

 

Själv fastnade jag för den här bilden ur hennes serie kallad Immidiate Family:

 

Gillar känslan hon fångat i barnens ögon, samt "färgerna" och kontrasten i bilden. Hoppas verkligen att jag någon gång själv kan fånga en liknande känsla på bild. 

 

Jag och min kompis, som går på samma kurs som jag, har nu bestämt oss för att ordna en fotograferingskväll för att öva på porträttfotografering. En annan kompis till oss har ivrigt ställt upp som modell, så ska bli kul att se hur vi lyckas. Nu dags för säng igen, så man orkar på jobb igen..

..i min lilla brorson! <3 Åh vad han är ljuvlig. En så god, glad och nöjd liten krabat! :D

Har bara sett honom i ett par timmar, men är helt såld! Kan inte sluta le när jag tänker på hans fina ögon och hans charmiga lilla leende. Kan inte vänta tills jag får se honom imorgon igen!

Jag är själv inte så förtjust i pajbotten, men detta recept gillar jag verkligen!

100g margarin

2dl vetemjöl

1dl potatismosflingor

1dl riven (Emmentaler) ost

1tsk bakpulver

1/2tsk salt

1dl vatten

Rör de andra ingredienserna i det mjuka margarinet och tryck sedan ut degen över bottnen och kanterna av en pajform. Ställ formen att vila i kylskåp medan du gör fyllningen. Värm ugnen till 200 grader.

Ca 500g kycklingfiléer 

1-2msk röd currypasta (beroende på hur starkt man vill ha det)

Ca 5cm purjolök

1/3brk soltorkade tomater

1/2bit fetaost

150g créme fraîche 

1/2 paprika 

Matolja

Riven ost

Strimla kycklingen. Häll en skvätt matolja i en stekpanna och rör ner currypastan i matoljan, hetta upp. Stek kycklingstrimlorna och lägg sedan den strimlade purjolöken med i pannan. Tärna paprikan, tomaterna och fetaosten. Stäng av plattan och tillägg paprikan, tomaterna och fetaosten i pannan. Rör ner créme fraîchen och häll sedan över allt i pajformen. Strö över lite riven ost och grädda sedan i mitten av ugnen ca 30 minuter.

Ca 500g malet nötkött

1 liten gul lök

1 liten röd paprika

1/3 burk majs

1påse tacokrydda

Ca 150g créme fraîche 

Riven ost

Körsbärstomater

Stek och krydda köttet. Tillsätt den tärnade löken. Lägg till den tärnade paprikan i slutskedet av stekningen. Stäng av plattan. Tillsätt majsen och créme fraîchen. Rör om och häll sedan över fyllningen i pajformen. Dela körsbärstomaterna och lägg dem utanpå fyllningen. Strö över riven ost och grädda sedan pajen i mitten av ugnen ca 30 minuter.

Vilka tankar går en sådan ung mänska och bär på, då slutresultatet blir döden? Jag känner mig så arg då jag tänker på att ett liv har gått förlorat, för att en person har blivit sårad och därefter tagit ett irrationellt beslut.. 

Jag är så ledsen över att den här killen ha behövas känna sig så ensam och sårad att han valt att ta sitt eget liv. Men samtidigt är jag så arg på honom, för det han har gjort går inte att återta, och det är ett av de mest själviska handlingar en människa kan göra! För det är inte personen som begår självmordet som sedan får lida, utan alla de som stått personen nära.. Familj, släkt och vänner.. Till och med flyktigt bekanta människor berörs av en sådan händelse..

Oavsett, så hoppas jag att denna unga man nu får vila i frid, och att alla de som är kvar och saknar honom någon dag uppnår sinnesro..

Hade tänkt fara och träna idag, men det blev inte av. Kände mig inte tillräckligt motiverad och hade därför några ursäkter färdiga i bakfickan; jag har inte råd just nu, jag måste hem till mammas papegoja, jag måste och handla och om jag åker och tränar ännu efter det så blir det så sent innan jag kommer hem, och det gör ju inget om jag skippar den här gången då jag tränat två gånger den här veckan ändå, speciellt eftersom jag ännu har sådan träningsvärk från onsdagens träning..;) Och ja, vågen visade ju på 56,6kg i morse, så jag har ingenting att ora mig för gällande vikten heller!! Så nu sitter jag här på soffan och slappar istället. Men jag är iaf stolt över att jag inte köpte snacks då jag var och handlade :)

 

Ska se om jag skulle lyckas bygga upp så mycket motivation att jag skulle orka yoga lite ikväll, but I doubt it ;) Har sällan så mycket sjlvdisciplin att jag skulle klara det. Men jag har åtminstone lyckats göra några armhävningar två dagar irad nu, hehe..

 

Vad brukar ni köra med för ursäkter? Eller har ni en självdisciplin av stål? 

Min kompis som har försökt bli gravid i snart två år har äntligen plussat! :D

Och jag är så glad för hennes skull! Önskar förstås att det vore jag, men nu är det inte så och jag är glad för hennes del. Det ger mig också hopp. Jag vet att vi inte försökt särskilt länge och att det inte riktigt finns någon orsak för mig att börja mista hoppet, men ändå mister jag en liten gnutta hopp för varjde dag som går.. Men tack vare att min vän plussat, känns det som att kanske jag också har en chans. Att risken för att jag skulle vara infertil är mindre nu. För det är en stor rädsla jag bär inom mig.. att jag eventuellt är infertil. Men det får tiden visa.

 

Nu ska jag göra mig redo för jobbet igen. TGIF, imorgon får man äntligen sova ut!