Tösen - vilsen i vardagen

Älskar mina vänner. Varenda en av dem, med sina små konstigheter och finesser. Dom har alla en egen plats i mitt hjärta, och kan få mig på så gott humör, även då man känner sig som sämst..
Trots att jag aldrig gillar att höra att mina vänner mår dåligt, så känner jag en viss trötst i att det inte är bara jag som stundvis känner det som om allt håller på att brista. För på senaste känns det som om jag skulle ha något som kanske kunde beskrivas som ångestattacker. Det ömsom känns som jag skulle vilja krypa ihop till en boll och gråta, ömsom som om jag skulle vilja packa ihop mina saker och typ fly landet eller något.
Men nu känns det som att jag återfått kontakten till vissa av mina vänner, och att vi kanske tillsammans kan stöda varandra genom stunder som känns svåra.
Ta vara på era vänner, de är guld värda!

Det fascinerar mig hur olika människor kan vara ibland, samtidigt som det kan frustrera mig något otroligt!

På jobbet har jag att göra med en tjej, som är väldigt söt och rar, men jag känner att vi lever helt olika liv och att våra tankebanor ligger på helt andra våglängder. Hon är så osäker, och något "långsam", vilket jag har svårt för. Det tar tid för henne att formulera sig, inte det att hon pratar långsamt direkt, men det känns som om det tar en evighet innan hon kommer till saken. Jag skäms ibland över hur irriterad jag blir.. men vad kan man göra?

Och så känns det som om hon ofta kommer till mig för råd, men så känns det som om hon ändå inte lyssnar, eller som att det jag säger inte sjunker hela vägen in.

Jag vet att det här är en smart tjej, men det faktum att hon är så "långsam" så att säga gör att jag ibland upplever henne som dum, och det får det åter igen att svida till i samvetet mitt. Hur ska jag riktigt gå tillväga för att se förbi den här delen av hennes personlighet? Vi ska trots allt jobba rätt så tätt ihop ett längre tag..

 

Om inget annat så lär jag mig att vara tålmodig. 

Är normalt en person som inte i första taget känner sig stressad, men just nu gör jag det och jag kan inte riktigt förstå varför. Visst, jag ligger efter i mitt jobb, men det hör lite till och är således inte något speciellt. Det är även mycket förändringar på gångs på jobbet men inget som i sig rubbar mitt arbete. Så varför känner jag såhär?

Det är som en krypande ångest som får det att dra ihop sig i halsen på mig. Jag får en känsla av att jag skulle vilja sälja mitt liv på ebay och bara fly landet.. Börja om på nytt, någon helt annanstans. Samtidigt som jag förstås vill ta med de delar av min vardag som jag älskar..

 

Jag vet att det här är helt oresonliga tankar, men det gör mig förvirrad och stressar mig ytterligare.. och samtidigt som jag skulle vilja hålla på med så mycket, så känns det som att jag blir handlingsförlamad. Kan väl kanske beskrivas lite som att leva i limbo. Någonstans mellan det förgågna och framtiden, utan att egentligen vara i nuet.. Är det här alls något som låter bekant för någon?

 

En ljusglimt i vardagen är att jag fått hem några pocketar, som förhoppningsvis ska lyckas skingra mina tankar något. Och imorgon ska jag sätta igång med att börja träna igen! Kanske jag då får styr på mina tankar och känslor igen, när man kommer in i sin normala vardagsrutin. Också lättar ju en del av ångesten bara av att få skriva om tankarna hit.. Det är inte många som besöker den här bloggen, men att se att det finns någon själ där ute som kanske läst de rader jag skrivit ner, gör att det känns som att det kanske finns någon där ute som tyst lyssnar på det jag jag har att säga, som låter mig lätta på hjärtat. Så tack till er som tittar in..:)